Du gamla du fria!

För ett tag sedan fick jag förfrågan om jag ville sjunga på IFK Bandys matcher igen, på deras serie premiär. Och det ville jag ju naturligtvis, trots att jag visste att jag skulle vara så nervös att jag skulle dö. Första gången så kändes det ju sådär....dels för att ljudet släpade i högtalarna och att dom ställt om ljudet för micken (vilket jag märkte när jag började sjunga). Men i år hade dom ändrat på saker o ting....nu skulle jag få medlyssning i öronen. SUPER COOLT!! Min tanke var ju...sånna där grejor man ser på tv....fast det var det ju inte riktigt. Det var vanliga hörlurar som man proppar in....men det var ju helt klart väldigt mycke bättre än att vara utan. Lite konstigt ljud blir det ändå för man hör sin egen klang lite konstig när det blir så tätt i öronen....undra om det är så på riktiga grejor oxo?

Ja ja...hur som helst!! Jag kom dit på avtalad tid och redan då var det jätte mycket folk. Fick komma och soundchecka med lurarna och micken, och det kändes jätte bra. Lite av nervositeten släppte faktiskt. För att tidigare under veckan har jag stundtals varit så nervös att jag nästan mått lite illa.

Sedan gick vi in bakom kulisserna och tittade efter en matchtröja som jag kunde ta på mej. Roligast hade det ju varit om jag fått en med samma färg som spelarna....men de satt verkligen som korvskinn!! Men jag hittade en svart ny tröja som passade.

Sedan följde jag Ulrika som en liten svans....och det var skönt, för då fick jag nått annant att tänka på. När klockan nästan var dags så gick vi ner och väntade. Måste säga att det var verkligen stämning inne i arenan! Spelarna kom ut med eld o snyggt ljus. Jag gjorde mej i ordning och sedan meddelades det att det var line up och nationalsång...av moi!

Konstigt nog fann sig ett lugn inom mej....jag gick fram...tog första tonen...och bara kände att det stämde. Nervositeten var som bortblåst (förra gången skakade jag i armarna och hade svårt att hålla micken)!

Jag har svårt att med ord förklara hur stort och häftigt det var att sjunga för så många människor! Att sedan ta i med nästan hela sin kraft i rösten "ja jag vill leva jag villl döööööö < crescendo...." och sedan avsluta ganska lungt...och folkets ljubel...(även se några man kände) kanske hade folket ljubla om än det inte kännts så bra men...WOW!!! Jag var helt hög!!! Vilken adrenalin kick jag fick!!

Jag vandrade på rosa moln och kunde inte sluta le!!

Lyckades även hamna på bild :o)

Foto: Patrik Karlsson

Måste säga att jag ser lite änglig ut på bilden....haha, och det var jag ju lite. Har även en annan bild som jag fått av fotografen efter jag sjungt...och jag ser betydligt gladare ut då!! Får lägga upp den sen.