Jag är inte den typen som är rädd att vara ensam hemma eller för mörkret i vrårna hemma. Men nu är jag det! Varje kväll som jag sover ensam funderar jag och jag har låst över allt och jag blir nojig över de dörrar som jag vet är dåliga...typ källaren. Inbillar mej att om jag har nyckeln kvarsittandes i källardörren så hör jag om någon försöker öppna den, för då ramlar den i golvet.
På sista tiden har det varit 3 inbrott på gator nära vårat hus, och då på tider som folk är hemma på. Det är hemskt och otäckt! Ibland, innan jag var så rädd som jag är nu så brukade jag ligga och inbilla sig saker...typ vad skulle jag göra om det kom någon i huset? tänk om dom mördar mina barn? Ibland har jag inbillat mej och funderat så mycket, att jag funderar på att gå upp och hämta en kniv som jag kan ha gömt i sovrummet, och så lägga barnen med mej! Men det har jag aldrig gjort. Och så funderar jag över...om jag kan ringa 112 men är gömd och inte kan prata...fattar dom då att jag behöver hjälp? Ser dom var jag ringer ifrån så de kan skicka någon? En gång var jag nära att ringa och höra bara för att få ett svar. Det är eg ruskigt hur bara tankar kan påverka...som tur är så ringde jag aldrig för jag kunde besinna mej. Men faktiskt så tänker jag mycket mer på det nu än förr, bara för att jag är räddare. Behöver verkligen skaffa ett larm!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar